Aktörer och samverkan

Samhällbyggnadsprocessen är ett begrepp för utveckling och utformning av den fysiska miljön utifrån såväl visioner som värdegrundsarbete, medborgardialog och utvecklingsplanering. Samhällsplanering utförs av flera olika aktörer och har olika karaktär beroende på syftet med planeringen. Den kan bestå av fysisk planläggning som leder till konkreta ställningstaganden om hur mark- och vattenområden ska användas, strategiska ställningstaganden eller ekonomiska prioriteringar. För att strategierna och prioriteringarna ska få genomslag behöver samordning och samverkan mellan ett flertal aktörer ske.

Kommunen

I planeringssystemet ansvarar kommunen för planläggningen av mark- och vattenområden inom sina geografiska gränser. Det är enbart kommunen som har befogenhet att anta planer och bestämma om planläggning. Den kommunala planläggningen utgörs av översiktsplan, områdesbestämmelser och detaljplan. Medan områdesbestämmelser och detaljplaner är juridiskt bindande är översiktsplanen vägledande. Varje kommun är skyldig att ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunens yta. I översiktsplanen ska kommunen redovisa grunddragen för hur mark- och vattenområden ska användas, hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras, vilken hänsyn som ska tas till relevanta allmänna intressen och hur riksintressen ska tillgodoses och hur miljökvalitetsnormer ska följas. Av planen ska också framgå hur kommunen tänker ta hänsyn till relevanta nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för hållbar utveckling i kommunen. Det är i översiktsplaneprocessen som andra aktörers planering och kommunernas viljeinriktning för utveckling samordnas. Det är också i översiktsplanen som strategiska ställningstaganden och prioriteringar i regionala utvecklingsstrategier, länstransportplaner, regionala trafikförsörjningsprogram, Nationell transportplan samt regional fysisk plans ställningstaganden om utvecklingen av mark- och vattenområden ges ett fysiskt uttryck i den kommunala planläggningen. Med detaljplaner reglerar och fastställer kommunen lämplig användning av mark och vattenområden.

Regionen

I Sverige ansvarar regionerna för det regionala utvecklingsarbetet och formulerar inom ramen för detta ansvar regionala utvecklingsstrategier (RUS). Region Halland tillsammans med Region Stockholm och Region Skåne har en särskild roll som regionplaneorgan och planupprättare. Regionernas strategier, planer och program skapar förutsättningar och utgör viktiga underlag i den kommunala och nationella planeringen. I ett genomförande av regional fysisk plan har regionen en viktig roll utifrån det regionala utvecklingsuppdraget, i egenskap av ansvar för hälso-sjukvården, uppdragsgivare för kulturinstitutioner, fastighetsägare och fastighetsutvecklare, kollektivtrafikmyndighet, länsplaneupprättare, utförare av kollektivtrafik, bredbandskoordinator och utifrån andra statliga och lagstiftade uppdrag.

Som regionplanerorgan ska regionen utöver framtagande av en regionplan bland annat lämna underlag om regionala frågor av betydelse för länets fysiska miljö till länsstyrelsen, andra berörda regioner och de kommuner, regionala kollektivtrafikmyndigheter och andra myndigheter som berörs.

Staten

I Sverige ger staten ramar för den fysiska planeringen genom nationella mål och riksintressesystemet. Till skillnad från många andra europeiska länder sker ingen sektorsövergripande planering på nationell nivå på land.

Staten genom olika myndigheter ansvarar för att tillhandahålla planeringsunderlag. Länsstyrelserna kan sägas utgöra statens förlängda arm i regionerna och de centrala myndigheterna ska lämna underlag till länsstyrelserna inom sitt respektive ansvarsområde. Länsstyrelsen har i planläggningsprocesserna ansvar för att företräda och samordna statens intressen och att tillhandahålla planeringsunderlag. I samband med kommunens planläggning ska länsstyrelsen särskilt bevaka de så kallade ingripandegrunderna som avser frågor rörande riksintressen, miljökvalitetsnormer, strandskydd, mellankommunal samordning samt hänsynstaganden till hälsa och säkerhet samt risken för olyckor, översvämning och erosion

Staten påverkar även markanvändningen och förutsättningarna för kommunal och regional fysisk planering genom olika typer av sektorsplanering, som sker utanför planeringssystemet enligt plan-och bygglagen. Det handlar till exempel om statlig sektorsplanering av utbyggnaden av nationell transportinfrastruktur där Trafikverket ansvarar för att ta fram ett förslag till nationell transportplan som regeringen sedan tar beslut om. Den nationella planen för transportinfrastruktur utgör en långsiktig ekonomisk planering av det samlade transportsystemet för väg, järnväg, sjöfart och luftfart, och är ett viktigt planeringsunderlag för kommuner och regioner. I många fall är den nationella transportplaneringen av mellankommunal och mellanregional karaktär vilket innebär att regional fysisk plan kan möjliggöra gemensamma och tydliga planeringsperspektiv.