Hur stor är egentligen matchningsproblematiken?
Sammanfattning
Av befolkningen i arbetsför ålder i länet har 54 procent ett arbete som matchar med deras utbildningsinriktning och utbildningsnivå (matchad sysselsättningsgrad). Detta är den högsta nivån i Sverige men visar samtidigt att det finns en förbättringspotential. Observera att den matchade sysselsättningsgraden mäter andelen med matchande yrken bland hela befolkningen och inte endast bland de sysselsatta (matchningsgrad). Att måttet relaterar till hela befolkningen innebär att det blir lägre än matchningsgraden.
Den matchade sysselsättningsgraden är baserad på de statistiska databaserna utbildningsregistret och yrkesregistret. Vi vet därför ingenting om i vilken utsträckning arbetskraften har tillförskansat sig relevanta kompetenser för yrket bortom formell utbildning. Exempelvis kan en person med en förgymnasial utbildning i realiteten ha ett matchande arbete även om detta enligt yrkesregistret är ett gymnasialt yrke.
Frågan om hur stor matchningsproblematiken är går inte att besvara på något enkelt sätt. Som detta kapitel har visat beror svaret i hög utsträckning på hur vi väljer att mäta matchning; begreppet går att studera utifrån en rad olika synvinklar och det finns egentligen inget enkelt svar. Detta beror på att det rent statistiskt är svårt att till fullo fånga matchningens samtliga dimensioner.
Frågan om hur stor matchningsproblematiken är går inte att besvara på något enkelt sätt. Som detta kapitel har visat beror svaret i hög utsträckning på hur vi väljer att mäta matchning; begreppet går att studera utifrån en rad olika synvinklar och det finns egentligen inget enkelt svar. Detta beror på att det rent statistiskt är svårt att till fullo fånga matchningens samtliga dimensioner rent statistiskt.
Det vi däremot kan konstatera är att det, oavsett hur vi mäter, råder någon slags matchningsproblematik i regionen och detta tar sig i uttryck på en mängd olika sätt; arbetsgivare upplever att det är svårt att få tag i lämplig kompetens, antalet ej tillsatta jobb har ökat samtidigt som antalet arbetslösa ökat, sysselsättningsgraden är låg för vissa grupper och en relativt stort andel av befolkningen har inte ett arbete som matchar med utbildningsinriktning och utbildningsnivå. För att komplicera bilden än mer har Hallands län, jämfört med andra regioner, en relativt god matchning på arbetsmarknaden – åtminstone sett till flera av de mått som presenterats i denna rapport. Men detta ska inte tolkas som att länet saknar utmaningar när det gäller matchningen i regionen.
För att ge en slags summering av läget redovisar vi i detta avsnitt den matchade sysselsättningsgraden. Måttet mäter hur stor andel av hela befolkningen i arbetsför ålder som är i sysselsättning och som har ett matchande yrke sett till utbildningsnivå och utbildningsinriktning. Skillnaden mot tidigare matchningsmått i detta kapitel är att vi här relaterar antalet sysselsatta med ett matchande yrke till befolkningen i sin helhet och inte endast i relation till de som är i sysselsättning. De olika tillvägagångssätten kan tyckas vara teknikaliteter men ger egentligen svar på helt olika frågor (Reglab, 2018).
Låt säga att det finns 100 personer med en byggutbildning i länet varav endast 10 av dem är i anställning men arbetar som snickare. I detta fall blir matchningsgraden, som vi tidigare studerat, 100 procent. Om vi istället ser till hur stor andel av gruppen som helhet är i sysselsättning och som har ett matchande yrke, det vill säga den matchade sysselsättningsgraden, blir nivån endast 10 procent. För att utveckla exemplet något kan vi tänka oss att bland de 90 byggutbildade i länet utan arbete får 50 av dem arbete som bagare. Detta innebär att totalt 60 personer i gruppen nu har en sysselsättning och sysselsättningsgraden blir då 60 procent, men den matchade sysselsättningsgraden är fortsatt endast 10 procent då endast 10 av de 100 byggutbildade arbetar som snickare.
I detta fiktiva fall kan utfallet tolkas som att arbetsgivarna är i behov av arbetskraft men att det med nödvändighet inte är just byggutbildningen i sig som är efterfrågad utan man får hålla till godo med den arbetskraft som finns. Självklart kan det vara så att byggutbildningen rustat personerna med vissa kompetenser som anses eftertraktade, men förmodligen hade det varit bättre, givet efterfrågan, om de hade haft en utbildning som relaterade till yrket bagare.
I Hallands län uppgår sysselsättningsgraden bland befolkningen i arbetsför ålder till 83,2 procent. Om vi istället ser till den matchade sysselsättningsgraden i länet uppgår den till endast 54 procent. Detta innebär att endast drygt hälften av länets befolkning i arbetsför ålder är 1) i sysselsättning och 2) har ett yrke som motsvarar personens utbildning både sett till nivå och inriktning. Även om en matchad sysselsättningsgrad på 54 procent kan tyckas låg är den, ur ett jämförande perspektiv, den högsta i Sverige. I riket som helhet ligger den på 50,5 procent och i Södermanlands län, som har den lägsta nivån i landet, ligger den på endast 46,8 procent.
Nedbrutet på utbildningsnivå framkommer att ju högre utbildningsnivå, desto högre matchad sysselsättningsgrad. Bland gruppen med en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer uppgår den matchade sysselsättningsgraden till 72,2 procent, vilket är betydligt högre jämfört med förgymnasialt utbildade (9,7 procent) och gymnasialt utbildade (54,2 procent). Att förgymnasialt utbildade har en låg matchad sysselsättningsgrad beror på att få inom gruppen i allmänhet är i arbete och att det finns få yrken i Sverige som inte efterfrågar gymnasiala kvalifikationer. Många av de anställda inom denna grupp betraktas därför som “underutbildade” i förhållande till yrket de innehar. Här behöver påtalas att vi inte har möjlighet att ta hänsyn till om den aktuella gruppen har tillförskansat sig nödvändiga kunskaper på något annat sätt än genom formell utbildning; yrkeserfarenheter och andra egenskaper kan av arbetsgivaren betraktats som tillräckligt kvalificerande för att erbjuda personen yrket, även om det enligt yrkesregistret är klassat som ett “gymnasialt yrke”. Att vi inte kan fånga icke-formella kompetenser och deras betydelse för matchningen är som vi tidigare diskuterat i denna rapport en av bristerna med denna statistiska metod.
Att sysselsättningsgraden är hög bland gymnasialt utbildade (84,2 procent) men att den matchade sysselsättningsgraden endast uppgår till drygt 54 procent kan bero på att de kompetenser och färdigheter som utvecklas under gymnasiestudierna, oaktat inriktning, i allmänhet är eftertraktade bland arbetsgivare. En genomgången gymnasial utbildning verkar därför ha ett viktigt signalvärde på arbetsmarknaden och ökar därmed individens anställningsmöjligheter avsevärt. Att den matchade sysselsättningsgraden blir förhållandevis låg för gruppen, jämfört med den eftergymnasiala, kan sannolikt också härledas till att det gymnasiala studievalet görs i ung ålder där andra faktorer än arbetsmarknadsutsikter inverkar på valet.
Bland den eftergymnasiala utbildningsgruppen är sysselsättningsgraden hög (91,7 procent) och den matchade sysselsättningsgraden betydligt högre (72,2 procent) än inom övriga utbildningsnivåer. Även här går det att applicera argumentet om att en genomgången utbildning har ett viktigt signalvärde på arbetsmarknaden och att individen sannolikt tillförskansat sig en rad olika kunskaper och färdigheter under studierna. Vidare indikerar den relativt sett höga matchade sysselsättningsgraden att en eftergymnasial utbildning i högre utsträckning leder till ett matchande yrke. Orsakerna till detta kan vara flera, bland annat att personer vid eftergymnasiala studieval väger in arbetsmöjligheter som en viktig komponent.
Samtidigt är det en relativt stor andel av den eftergymnasiala gruppen som inte har ett matchande yrke. Ur ett större arbetsmarknadsperspektiv kan det här pådriva en slags överkvalificering på arbetsmarknaden – eftergymnasialt utbildade som inte får arbete inom sitt utbildningsområde kan komma att konkurrera om gymnasiala yrken. Ur ett resursperspektiv innebär detta någon form av slöseri med kompetenskapital – åtminstone utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv – jämfört med om personen istället hade läst en eftergymnasial, eller gymnasial för den delen, utbildning inom ett område med bättre arbetsmarknadsutsikter inom fältet.
Sammantaget innebär ovan att de allra flesta kommer ut på arbetsmarknaden, oaktat utbildningsnivå och utbildningsinriktning – särskilt om man har en gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Men samtidigt visar utfallet också att det finns stora förbättringspotentialer när det gäller en mer effektiv matchning på arbetsmarknaden, vilket på sikt gynnar både individen och samhället.