Beveridgekurvan

Beveridgekurvan hjälper oss förstå hur väl arbetsmarknaden fungerar genom att visa sambandet mellan arbetslöshet och lediga jobb. När arbetsmarknaden fungerar effektivt brukar antalet lediga jobb vara lågt när arbetslösheten är hög, och tvärtom. Detta kan visas i ett diagram där antalet lediga jobb visas på y-axeln och arbetslösheten på x-axeln.

Kurvans position i diagrammet berättar mycket om matchningen på arbetsmarknaden. En kurva som ligger nära diagrammets origo (nollpunkt) tyder på en välfungerande arbetsmarknad där arbetssökande relativt snabbt hittar jobb och arbetsgivare relativt enkelt hittar arbetskraft. Om kurvan istället flyttar sig utåt från startpunkten betyder det att matchningen har försämrats – det finns då samtidigt många lediga jobb och hög arbetslöshet, vilket tyder på att arbetssökandes kompetenser inte matchar arbetsgivarnas behov.

När vi studerar Beveridgekurvan kan den visa två typer av förändringar i arbetsmarknaden. För att illustrera detta kan man tänka sig att vi plottar arbetslöshet och lediga jobb som en punkt i diagrammet vid olika tidpunkter: I goda tider rör sig punkten upp mot vänster i diagrammet - det finns då många lediga jobb (hög position på y-axeln) och få arbetslösa (låg position på x-axeln). I dåliga tider rör sig punkten istället ner mot höger - få lediga jobb (låg på y-axeln) och många arbetslösa (hög på x-axeln). När vi binder ihop dessa punkter över tid bildar de en nedåtlutande kurva.

Men ibland kan vi se att alla nya punkter hamnar högre upp och längre till höger i diagrammet än tidigare, som om hela den nedåtlutande kurvan hade förflyttat sig uppåt och åt höger. Detta är ett tecken på att något mer fundamentalt har förändrats - det finns nu fler arbetslösa och fler lediga jobb samtidigt, något som kan bero på att de arbetslösa inte har den kompetens som behövs för de lediga jobben som finns.

I Halland fungerar matchningen generellt sett bättre än i riket som helhet, vilket syns genom att datapunkten för 2024 ligger närmare origo (nollpunkten). Detta innebär att både arbetslösheten och vakansgraden är lägre i Halland – ett förhållande som varit konstant under hela den studerade perioden 2008–2024. Samtidigt följer den halländska kurvan i stort samma mönster som riket.

Under finanskrisen, vars effekter slog igenom på arbetsmarknaden 2009, ökade arbetslösheten kraftigt (förflyttning högerut) samtidigt som antalet lediga jobb var lågt. När konjunkturen vände 2010 skedde en rörelse uppåt med fler lediga jobb, men arbetslösheten förblev relativt hög jämfört med före krisen.

En delförklaring till den högre arbetslöshetsnivån är den förändrade sammansättningen av arbetslösa. År 2008 utgjorde personer med svag konkurrensförmåga drygt hälften av de inskrivna arbetslösa, medan andelen sedan 2016 legat på 66–73 procent. I denna grupp ingår personer utan gymnasieutbildning, utomeuropeiskt födda, äldre och personer med funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Efter pandemin har arbetsmarknadssituationen för denna grupp förbättrats något, inte minst för utlandsfödda.

Under pandemins första år skedde en tillfällig ökning av arbetslösheten som därefter snabbt avtog. Samtidigt ökade antalet jobb, och 2022 nåddes rekordhöga nivåer för vakansgraden samtidigt som arbetslösheten började sjunka. Under 2023 minskade både arbetslösheten och vakansgraden, en trend som bröts 2024 när en ny lågkonjunktur inträdde – arbetslösheten steg något medan vakansgraden sjönk betydligt.

Huruvida matchningen i Halland förbättrats beror på vilket tidsperspektiv vi anlägger. Sett till hela perioden har den, precis som i riket, försämrats – matchningen är idag sämre än 2008. Under senare år kan dock en viss förbättring skönjas, då sambandet mellan vakanser och arbetslöshet nu är tillbaka på en nivå som rådde före pandemin, men i ett något förbättrat läge. Trots detta kvarstår en relativt hög arbetslöshet, och vi ser tecken på konjunkturförsämring under det senaste året.