Tilltagande koncentration
De senaste decennierna har den ekonomiskgeografiska utvecklingen i Sverige präglats av urbanisering och stadstillväxt. När jord- och skogsbruket rationaliserades skedde en stor inflyttning till tätorterna där den framväxande industrin lokaliserades. Mellan 1940–1960 minskade landsbygdsbefolkningen i Sverige kraftigt samtidigt som tätortsbefolkningen ökade i en hög takt, särskilt i de södra delarna där den moderna verkstadsindustrin växte fram. Förlorarna i sammanhanget var de så kallade skogslänen i norr som hade en stark specialisering inom råvarubaserad produktion (Tillväxtanalys, 2012).
Under denna period rådde arbetskraftsbrist i storstadsregionerna vilket skapade incitament för att etablera företag utanför dem. I övriga delar av Sverige fanns tillgänglig arbetskraft och löneläget var lägre. Utvecklingen kom särskilt att gynna de mindre regionerna i de södra delarna av landet där både mindre och större tätorter kom att få ett större befolkningsunderlag, en slags småskalig urbaniseringsprocess. Utöver tillväxten inom industrin var utbyggnaden av välfärden en viktig komponent för sysselsättningstillväxten i landets olika delar. Med ökade välfärdsambitioner följde fler jobb inom den offentliga sektorn och särskilt i de delar av landet där befolkningsunderlaget växte.
Som en följd av globalisering, teknikutveckling och förändrade konkurrensvillkor för den svenska industrin har dess betydelse för den regionala utvecklingen i Sverige förändrats. Sysselsättningstillväxten de senaste decennierna har skett inom service- och tjänstenäringar samtidigt som sysselsättningen inom industrisektorn har minskat kraftigt sedan 1960-talet (Tillväxtanalys, 2021). Detta har resulterat i att en påfallande stor andel av befolknings- och sysselsättningstillväxten har skett i eller i närheten av storstäderna eller de regionala centrumstäderna. Detta beror på att service- och tjänstenäringar har bättre lokaliseringsförutsättningar i befolkningsrika och befolkningstäta miljöer.