Stad och land
Att en allt större del av jordens befolkning bor i städer är ett väldokumenterat och ofta diskuterat faktum. Sedan början av 2000-talet är stadsbefolkningen i majoritet och FN bedömer att utvecklingen kommer att fortsätta. I sammanhanget är det dock viktigt att vara noggranna med hur vi definierar stad och landsbygd då respektive begrepp rymmer en bred uppsättning av olika geografier; skillnaden mellan Väckelsång i Småland och en megastad som Tokyo är minst sagt betydande, men FN definierar båda som urbana geografier. Samma förhållande gäller när vi studerar landsbygden – det är stora skillnader mellan landsbygden i Londons närområde och glesbygden i Sveriges norra delar.
Ett konstaterande är därför att vi behöver mer kontextanpassade definitioner för att få fram en meningsfull bild av förutsättningarna i Hallands län. I detta avsnitt kommer vi därför att gå igenom olika definitioner av stad- och landsbygd och studera hur geografin i Halland förhåller sig till dem.
SCB:s tätortsindelning
Den mest kända definitionen i Sverige är Statistiska centralbyråns (SCB) tätortsindelning. En tätort definieras som ett område med sammanhängande bebyggelse med minst 200 invånare. Definitionen är med andra ord bred och inkluderar både Stockholm och Hasslöv (272 invånare). Enligt detta sätt att mäta finns det 2 017 tätorter i Sverige varav 88 procent av landets invånare bor i en av dem. Resterande 12 procent bor följaktligen “utanför tätort”, ofta förstått som landsbygd. Över tid har andelen boende i tätort i Sverige, av SCB benämnt som “urban befolkning”, ökat dramatiskt: år 1800 bodde 9 av 10 på landsbygden och vid utgången av 2020 var förhållandet det omvända.
I Halland bor 85,1 procent av befolkningen i en tätort. Detta är den sjätte högsta nivån i Sverige och ett par procentenheter över medianen som ligger på 83 procent. Andelen som bor i tätort är som störst i Stockholms län (97 procent) och som lägst i Gotlands län (63,5 procent).
Bland kommunerna i Halland varierar andelen som bor i tätort från 68,1 procent i Hylte till 92,5 procent i Halmstad. Med andra ord är skillnaderna mellan ytterligheterna i Halland, liksom i riket, stora. Medianen för landets kommuner ligger på 78,3 procent och i förhållande till den är det Hylte och Laholm i Halland som har en större andel som bor utanför en tätort.
Mellan 2005–2020 har andelen invånare i Halland som bor i en tätort ökat från 78,8 procent till 85,1 procent, vilket är den näst högsta ökningen i Sverige. I faktiska tal har antalet invånare i tätort denna period ökat med 61 151 (27,1 procent) invånare samtidigt som antalet invånare utanför tätort minskat med drygt 10 000 invånare (-17 procent). Utvecklingen kan antyda att det sker en massiv befolkningsminskning på landsbygden samtidigt som tätorterna växer, men riktigt så enkelt är det inte. Delar av utvecklingen beror på att det som tidigare klassades som landsbygd nu har kommit att klassificeras som tätort, detta som en följd av bebyggelseutvecklingen och metodförändringar hos SCB gällande hur man definierar sammanhängande bebyggelse. Innan 2015 tog SCB inte hänsyn till fritidshus vid beräkning av sammanhängande bebyggelse. När fritidshus kom att inkluderas blev förändringarna i Halland stora som en följd av att regionen har en stor andel fritidshusområden. Detta betyder att det är svårt att göra jämförelser mellan tidigare och senare tätortsindelningar då det är svårt att avgöra om förändringar beror på verkliga ändringar i flyttningar och bebyggelse eller om det beror på den nya metoden och definitionen.
Ett sätt att hantera ovan metodproblematik är att använda en och samma tätortsdefinition över tid. Vi har därför valt att utgå från 2018 års tätortsgränser för tidsperioden 2000–2020. En nackdel med metoden är att det finns en risk för viss underskattning av tätortsutbredelse åren 2019 och 2020. Men den sammantagna bedömningen är att metoden ger en förhållandevis god uppfattning om hur invånarantalet i regionen fördelas mellan tätortsbefolkning och landsbygdsbefolkning enligt SCB:s tätortsdeifnition 2018.
Med ovan tätortsdefinition framkommer att antalet hallänningar som bor i en tätort har ökat med 25 procent 2000–2020 och andelen har ökat från 82,6 procent till 84,5 procent. I faktiska tal har tätortbefolkningen ökat med 57 333 personer, vilket är 93 procent av den totala befolkningstillväxten under perioden. Resterande 7 procent av befolkningstillväxten har således skett utanför 2018 års tätortsgränser. I relativa tal har landsbygdsbefolkningen i Halland ökat med 9,2 procent under perioden och i faktiska tal med 4 412 personer.
I samtliga regioner förutom Norrbotten ökar antalet invånare i tätorter och i nio av dem ökar antalet invånare utanför tätorterna. I de nio regioner där invånarantalet utanför tätort ökar syns också en stark befolkningsökning i tätorterna. Ett liknande mönster syns också inom kommunerna i Halland. Detta förhållande antyder en korrelation mellan befolkningstillväxt i tätorter och utanför tätorter. I Halland ökade antalet invånare både i och utanför tätort i Kungsbacka, Varberg samt Halmstad. Störst var befolkningsminskningen utanför tätort i Hylte, där också befolkningsökningen i tätort var som lägst under perioden. Jämfört med andra regioner har Halland haft den tredje högsta befolkningstillväxten i tätorterna (25 procent) och den näst högsta på landsbygden (9 procent). I riket har motsvarande utveckling varit 20 respektive 1,3 procent.
Tillväxtverkets landsbygdsindelning
Tillväxtverket tillhandahåller en kommungruppering som delar in Sveriges kommuner i städer och landsbygder. Indelningen sker genom att använda samma metoder som Eurostat och OECD. Som grund för beräkningen utgår Tillväxtverket från befolkningstätheten i kilometersrutor, ett urval av större städer (minst 50 000 invånare) enligt SCB:s definition 2018 samt vilken tillgänglighet olika rutor har, i körtid med bil, till större städer. Utifrån nämnda variabler sätts ett antal kriterier upp för vilken grupp en kommun tillhör. För att en ruta ska anses “urban” behöver den ha minst 300 invånare och ingå i ett sammahängande kluster med minst 5 000 invånare.
Klicka här för att läsa Tillväxtverkets kommungruppsdefinition
Storstadskommuner
Storstadskommuner: Mer än 80 procent av befolkningen bor i urbana områden och har tillsammans med angränsande kommuner en samlad folkmängd på minst 500 000 invånare.
Blandade kommuner
Täta blandade kommuner: Mer än 50 procent av befolkningen bor i urbana områden. Majoriteten av kommunens befolkning har mindre än 45 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare.
Glesa blandade kommuner: Mer än 50 procent av befolkningen bor i urbana områden. Majoriteten av kommunens befolkning har mer än 45 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare.
Landsbygdskommuner
Tätortsnära landsbygdskommuner: Mer än 50 procent av befolkningen bor i rurala områden. Majoriteten av kommunens befolkning har mindre än 45 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare.
Glesa landsbygdskommun: Mer än 50 procent av befolkningen bor i rurala områden. Majoriteten av kommunens befolkning har mer än 45 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare.
Mycket glesa landsbygdskommuner: Hela befolkningen bor i rurala områden. Hela befolkningen har mer än 90 minuters resväg med bil till en tätort med minst 50 000 invånare.
Enligt Tillväxtverkets indelning finns det 148 landsbygdskommuner i Sverige, 166 blandade kommuner och 26 storstadskommuner. Trots att antalet landsbygdskommuner är många till antalet återfinns endast 21 procent av landets befolkning i dem. Den största andelen bor i täta kommuner (47 procent) och den näst största i storstadskommuner (32,4 procent). Samtliga storstadskommuner inryms inom länsgränserna för Stockholm, Västra Götaland och Skåne.
I Halland finns det enligt Tillväxtverkets indelning fyra landsbygdskommuner (Hylte, Kungsbacka, Varberg, Laholm) och två täta kommuner (Halmstad och Falkenberg). Gemensamt för samtliga kommuner i regionen är att de har tillgång till en större stad inom max 45 minuter. De städer som är aktuella i den halländska kontexten är Göteborg och Halmstad. Men variationerna är förstås stora inom regionen i detta avseende; genomsnittsrestiden till en större stad varierar stort exempelvis mellan Hylte och Halmstad.
Att fyra av sex kommuner i regionen definieras som tätortsnära landsbygdskommuner beror på att en majoritet av befolkningen i dem bor i så kallade rurala områden, det vill säga i kilometersrutor med färre än 300 invånare alternativt att rutorna inte bildar sammanhängande befolkningskluster på minst 5 000 invånare. När det gäller kommunerna Falkenberg, Varberg och Kungsbacka är det dock ytterst små marginaler som fäller avgörandet – i Falkenberg bor 52,8 procent i urbana områden, i Varberg 49 procent och i Kungsbacka 47,5 procent. När det gäller Halmstad, Hylte och Laholm är marginalerna desto större. I Halmstad bor 67,3 procent av befolkningen i ett urbant område och kommunen är också den enda i regionen som har en större stad (minst 50 000 invånare). Av befolkningen i Laholm bor endast drygt en fjärdedel i ett urbant område och i Hylte finns inte ett enda urbant område.
På rutnivå bor sammanlagt 51,4 procent av hallänningarna i ett urbant område och de finns representerade i samtliga kommuner förutom Hylte. Följaktligen bor 48,6 procent i så kallade rurala områden, det vill säga rutor som inte är särskilt befolkningstäta eller sammanhänger med andra befolkningsrika rutor. Utifrån detta sätt att mäta kan man därför säga att Halland är en blandad region som helhet med både urbana och rurala geografier. I relation till övriga regioner har Halland den sjunde lägsta andelen invånare som bor i ett urbant område och ligger i detta avseende långt under riksgenomsnittet som är 68,8 procent.
SCB:s DeSO
Demografiska statistikområden (DeSO) är en geografisk indelning som tillhandahålls av SCB. Indelningen följer kommun- och länsgränserna och delar in Sverige 5 984 områden. Indelningen tar hänsyn till de geografiska förutsättningarna så att gränserna, i möjligaste mån, följer exempelvis gator, vattendrag och järnvägar. Viktiga byggstenar som använts för att skapa DeSO är tätorter och valdistrikt. Till skillnad från tätorter täcker DeSO hela Sveriges yta. Respektive DeSO delas in i någon av följande kategorier:
A-områden: ligger till största delen utanför större befolkningskoncentrationer eller tätorter.
B-områden: ligger till största delen i en befolkningskoncentration eller tätort, men inte i kommunens centralort.
C-områden: ligger till största delen i kommunens centralort.
Utifrån ett stad- och landsbygdsperspektiv kan man säga att A-områden i vid bemärkelse kan definieras som landsbygdsområden. En viktig notering är att skiljelinjen mellan landsbygd och tätort i detta fall i stort utgår från SCB:s tätortsdefinition. Fördelar med indelningen är dock att den ger en mer detaljerad bild av de delar i geografin som inte är tätortsområden samt att metodiken för indelningen är beständig över tid, vilket ger oss möjligheten att utan några metodologiska bekymmer kunna följa den demografiska utvecklingen på en finmaskig geografisk nivå i regionens olika delar.
Av befolkningen i Halland bor 82,2 procent i ett område som till största delen ligger i en befolkningskoncentration eller tätort. Detta innebär att 17,8 procent bor i ett A-DeSO, det vill säga ett område som till största delen ligger utanför större befolkningskoncentrationer eller tätorter. Fördelningen är därför i stort sett densamma som när vi utgår från SCB:s tätortsdefinition. I relation till riket har Halland en något större andel som bor i A-DeSO.
De senaste två decennierna har antalet hallänningar ökat i samtliga DeSO-typer men som mest, både i faktiska och relativa tal, i de mer befolkningstäta. Av den totala befolkningsökningen på drygt 62 000 invånare skedde 93 procent i ett befolkningstätt DeSO och 8 procent i ett glesare. I relation till riksgenomsnittet har Halland vuxit mer än riket, oavsett vilket typområde vi studerar, under denna period. Samtliga regioner i Sverige har under perioden haft en befolkningstillväxt i centralorterna men endast åtta av länen har haft en ökning på landsbygden. Av de regioner som har haft en befolkningsökning i mer glesa DeSO har samtliga haft en hög generell befolkningsökning – inte i någon region ökar landsbygdsbefolkningen samtidigt som antalet invånare i de tätbefolkade DeSO-områdena minskar. Jämförelsevis har Halland haft den tredje högsta befolkningstillväxten på landsbygden de senaste tjugo åren, endast Uppsala och Stockholm har haft en högre.
Samtliga av de halländska kommunerna har vuxit de senaste två decennierna, om än i olika takt. Nedbrutet på en finare geografisk nivå framkommer att fyra av sex kommuner i regionen har haft en tillväxt inom samtliga DeSO-typer. Undantagen är Hylte och Laholm där invånarantalet på landsbygden har minskat under nämnda period. Om vi ser till respektive DeSO-område framträder en tydlig bild; större orter och landsbygden runt dem och längst med kusten har överlag haft en god befolkningsutveckling. Det är noterbart att det inte endast är landsbygdsområden med en kustlinje som vuxit utan också landsbygd i direkt anslutning till samtliga städer med över 20 000 invånare i regionen. De östra delarna av regionen har överlag haft en svagare befolkningsutveckling under perioden, särskilt i regionens mellersta och södra delar. I dessa områden är det överlag endast de större tätorterna som har haft en positiv befolkningsutveckling samtidigt som invånarantalet i den omgivande landsbygden har minskat.
