Regionalisering av tillvaron och en mångfacetterad geografi
Den nya ekonomiska geografin har fört med sig ett stort fokus på städernas betydelse för den regionala utvecklingen. Detta har kommit till uttryck genom att den övergripande planeringsdiskursen de senaste åren, åtminstone på regional nivå, har handlat om att stärka tillväxtkärnor och uppkopplingen till och mellan dem. I grunden handlar inriktningen om att skapa täthet och en så stor kritisk massa som möjligt. För att nå dit är investeringar i tillgängliggörande infrastruktur till och mellan kärnorna av största vikt.
Den övergripande planeringsinriktningen är ingen teoretisk konstruktion utan en följd av empiriska observationer. Förbättrade resmöjligheter, både med personbilar och kollektivtrafik, har resulterat i att en stor del av dagens sysselsatta befolkning pendlar över en kommungräns för att arbeta. Jämfört med 70-talet har den funktionella geografin därför förändrats drastiskt och följer inte längre de administrativa gränserna. När kommunreformen genomfördes 1971 var en bärande utgångspunkt att de nya kommungränserna skulle ringa in ett funktionellt område, det vill säga det område som invånarna rör sig inom för att ta sig mellan hemmet och arbetet. Om vi anlägger samma princip på dagens förhållanden hade antalet kommuner minskat till ungefär 70 stycken (Tillväxtanalys, 2013).
Utvecklingen visar på en slags regionalisering av vardagslivet för många människor och ställer nya krav på samhällsplaneringen – det som händer i grannkommunerna har ofta stor påverkan på planeringsförutsättningarna i den egna kommunen. Det ömsesidiga beroendet mellan kommunerna visar på betydelsen av regional planering; genom att stärka den regionala funktionaliteten stärks också de ingående delarna. Förhållningssättet är komplementärt och syftar ytterst till att möta invånarnas behov och förväntningar men också till att stärka regionens attraktionskraft i konkurrens med andra regioner (Trafikverket, 2014).
Den ökade mobiliteten i samhället och den tilltagande regionaliseringen av vardagslivet betyder att vi behöver ompröva våra geografiska indelningar. Tidigare fanns det en förhållandevis skarp gränsdragning mellan stad och landsbygd. I staden återfanns marknaden i vid bemärkelse och på landsbygden bedrevs jord- och skogsbruk. Allteftersom har denna gräns kommit att luckras upp i och med den förändrade ekonomin, ökade rörligheten och interaktionen mellan olika platser. Det här kräver en slags geografisk finkänslighet som verkligen tar fasta på vilka funktioner som finns i olika delar av en region och hur de kompletterar varandra. Idag är staden och landsbygden, och allt däremellan, en komplex sammansättning av platser som ofta, i varierande grad, kompletterar varandra och fyller olika roller i det regionala utvecklingslandskapet. Den regionala skalan inrymmer med andra ord en lång rad olika platser, och vilka dessa är och vilka roller de fyller varierar mellan regionerna. I litteraturen benämns det här som “nätverksgeografier” och “rurbanitet” – en upplösning av dikotomin mellan “stad” och “landsbygd”. En viktig planeringsuppgift är därför att beskriva och synliggöra denna spännvidd av geografier; spektrumet mellan större städer och renodlad landsbygd är brett och inrymmer en mängd olika orter och landsbygdstyper (Tillväxtverket, 2020).