Gleshet och täthet i bostadsbeståndet
Befolkningstäthet är ett centralt mått för samhällsplaneringen. I regel gäller att en hög befolkningstäthet leder till hög tillgänglighet till olika serviceslag. Vidare innebär en hög täthet kostnadsminskningar då många kan dela på olika nyttigheter samtidigt som avstånden blir kortare. Å andra sidan kan en hög täthet påverka attraktiviteten negativt, exempelvis genom trängsel, få grönytor och avgaser. Tidigare har vi tittat på hur befolkningstätheten ser ut på regional och kommunal nivå. I detta avsnitt är det istället tätorterna som är i fokus.
På regional nivå är Halland, åtminstone i en svensk kontext, en tät region med 62 invånare per kvadratkilometer. Men sett till befolkningstätheten i tätorter är den endast 994 invånare per kvadratkilometer, vilket är en låg täthetsgrad jämfört med riksgenomsnittet och andra regioner i de södra delarna av Sverige. Samtidigt har regionen en hög befolkningstäthet utanför tätorterna. Totalt bor det 10 personer km2 utanför tätorterna, vilket är den tredje högsta nivån i riket. Denna struktur, det vill säga hög generell täthet men låg täthet i tätorterna, har flera förklaringar; 1) en liten andel av regionens befolkning bor i en större stad som i regel har högre täthet, 2) regionen har en hög andel småhusbebyggelse samt 3) städerna i regionen är, utifrån ett jämförande perspektiv, ytstora i förhållande till deras invånarantal.
I Halmstad, som tillhör gruppen större städer (50 000-200 000 invånare) bor det 1 880 invånare per km2. Detta är långt under gruppens genomsnitt (2 430 inv/km2) och den fjärde lägsta tätheten av städerna i jämförelsegruppen. Utifrån ett regionalt perspektiv är Halmstad den glesaste större staden i södra Sverige. Halmstads yta är något större än Linköpings, men det bor 44 260 färre invånare i staden. Ett annat jämförelseexempel är Helsingborg som till ytan är 8 procent större än Halmstad men som har nästan 60 procent fler invånare.
Mönstret är återkommande. Inom storlekskategorin medelstora städer (25 000 – 49 999 invånare) återfinns de halländska städerna Varberg och Falkenberg. Båda placerar sig under jämförelsegruppens genomsnitt, även om vi rensar gruppen från delar som är integrerade i storstäderna. En annan sydsvensk stad som återfinns under genomsnittet i denna grupp är Ängelholm. Jämfört med varandra är dock Varberg betydligt tätare än Falkenberg. Till ytan är de båda städerna ungefär lika stora men det bor 7 600 fler personer i Varberg. Intressanta jämförelsepunkter i sammanhanget är Kalmar och Karlskrona. Varberg och Karlskrona har ungefär lika många invånare men till ytan är Varberg 13 procent större. Jämfört med Kalmar har Varberg 5 500 färre invånare men ytan är 18 procent större. Det kan också uttryckas som att om Varberg ska komma upp i Kalmars befolkningstäthet behöver stadens invånarantal stiga till 50 000 personer inom befintliga tätortsgränser.
Kungsbacka har 24 000 invånare och hamnar därför precis utanför gruppen medelstora städer. Det är dock noterbart att staden har den högsta befolkningstätheten bland regionens fyra största städer. Totalt bor det 2 015 personer per km2 i Kungsbacka, att jämföra med 1 880 i Halmstad, 1 500 i Varberg samt 1 190 i Falkenberg.
En notering är att det kan vara svårt att jämföra städer med varandra. De geografiska förutsättningarna varierar stort mellan dem och resultatet påverkas av historiska faktorer och metoden för hur tätorter definieras. För att få en mer korrekt bild behöver de centrala delarna av städerna studeras på en mer detaljerad nivå. Bedömningen är ändå att jämförelsen är tillräckligt stabil för att kunna utmejsla de grundläggande drag som präglar städerna i Halland. Det övergripande resultatet är också förväntat då samtliga kommuner i Halland har en hög andel småhus som tar betydligt mer mark per lägenhet i anspråk än flerbostadshus.
