Mark och vatten
I detta kapitel följer en övergripande beskrivning av markanvändningen i Hallands län. Anslaget är till stora delar komparativt och syftar till att identifiera regionens särskilda förutsättningar utifrån de administrativa gränserna.
Sverige är ett ytstort land med en, utifrån ett europeiskt perspektiv, låg befolkningstäthet. Men skillnaderna inom landet är påfallande. En förklaring till den låga befolkningstätheten är att Norrlandslänen utgör 59 procent av landets landareal samtidigt som endast 11,3 av Sveriges invånare bor där. I de södra delarna är befolkningstätheten betydligt högre. Exklusive norrlandslänen bor det 56 invånare per kvadratkilometer i Sverige. Högst är befolkningstätheten i Stockholm, Skåne, Västra Götaland samt Halland.
Med sina 5426,6 kvadratkilometer i landareal är Halland den fjärde minsta regionen i Sverige. Liksom i riket är förhållandet mellan yta och invånarantal asymmetriskt när vi ser till kommunerna i regionen. Ett sätt att studera detta förhållande är utifrån antagandet att kommunernas befolkningsandelar bör vara lika stora som deras andel av regionens landareal. Utifrån detta mått framkommer att, i rangordning, kommunerna Hylte, Laholm och Falkenberg täcker en “oproportionerligt” stor yta av regionen. Omvänt gäller att Kungsbacka, Halmstad och Varberg rymmer en oproportionerligt stor andel av regionens invånare. Högst är denna kvot i Kungsbacka där invånarandelen är 2,2 gånger så stor som markandelen. Kvoten är som lägst i Hylte där befolkningsandelen endast är 0,18 i förhållande till markandelen. Sett till den faktiska landarealen i kommunerna varierar den från 1 108 kvadratkilometer i Falkenberg till 607 kvadratkilometer i Kungsbacka.
Förhållandet mellan tillgänglig markyta och invånarantal kommer, som vi tidigare sett, till uttryck genom befolkningstätheten. Om vi använder den genomsnittliga befolkningstätheten för Sverige exklusive norrlandsregionerna (60 inv/km2) som referensvärde framkommer att Kungsbacka (141,5 inv/km2), Halmstad (103,7 inv/km2) och Varberg (78,1 inv/km2) är att betrakta som tätbefolkade. I Falkenberg (42,4 inv/km2) och Laholm (30,1 inv/km2) är tätheten högre än i riket men under referensvärdet i detta sammanhang. Hylte är den kommun med lägst befolkningstäthet (11,1 inv/km2) och den enda kommunen i regionen som, med god marginal, ligger under riksgenomsnittet.
Om vi summerar landarealen och vattenarealen i en region får vi regionens totala areal och totalt finns det 3 285 km2 vattenareal i Halland. Detta innebär att av länets totala areal består 38 procent av vatten, varav 92,6 procent är havsvatten. Huruvida regionen kan benämnas som “vattenrik” beror på vilket perspektiv som anläggs. I förhållande till länets totala yta är 38 procent vattenarealer, utifrån ett jämförande perspektiv, en hög andel. I faktiska tal hamnar regionen på en fjortonde plats sett till storleken på de samlade vattenarealerna, vilket är en högre placering än om vi ser till landarealen.
Av kommunerna i länet är det Kungsbacka, Varberg, Halmstad samt Falkenberg som har störst vattenarealer. I nämnda kommuner utgör vatten 39–58 procent av den totala ytan, varav havsvatten står för en överväldigande majoritet. I Hylte, som är den enda kommunen i regionen utan kustlinje, består ytan till 10 procent av vatten. Trots att vattenarealerna är relativt sett små i kommunen återfinns de största sjöarealerna i regionen här (100 km2). Laholm är den kommun i regionen som har den minsta vattenarealen (81 km2).
I Halland finns det totalt 5 519 kilometer strandlinje, varav 85 procent av den finns i anslutning till sjöar. Jämfört med övriga regioner har Halland den fjärde lägsta tillgången på strandmark, vilket är i linje med regionens placering sett till total storlek. Totalt går det 62,1 invånare per tillgänglig strandkilometer, vilket är den femte högsta nivån i landet. Det finns 475 kilometer strandlinje utmed havet (exklusive öar) i Halland. Detta är den näst kortaste sträckan jämfört med andra regioner som har en kust. Totalt går det 721 invånare per kilometer kuststrand i Halland, vilket är den femte högsta nivån jämfört med andra kustregioner; endast storstadsregionerna och Södermanland har fler invånare per kilometer kuststrand.
Bland kommunerna varierar strandlinjens längd från 766 kilometer i Halmstad till 1 206 kilometer i Falkenberg. Trots att vattenarealen i Hylte är liten har kommunen den näst längsta strandlinjen i regionen. Detta beror på att sjöar och åar resulterar i mycket strandlinje. I Sverige står vattendragen för en betydande del av landets långa strandlinje.
Om vi ser till kustlinje utmed fastlandet är den som längst i Kungsbacka (193 km) och Varberg (141 km). I både Halmstad och Falkenberg är den 64 kilometer lång. Som kortast är den i Laholm där den endast sträcker sig till 12 kilometer. Tar vi också hänsyn till strandlinje utmed öar i havet ökar längden påtagligt, framförallt i Kungsbacka och Varberg.
Sverige har en låg befolkningstäthet och är till ytan ett av Europas största länder. Detta förhållande avspeglar sig i markanvändningen då endast 3,1 procent av den tillgängliga marken består av bebyggd och anlagd mark. Den största delen, drygt två tredjedelar, av marken är istället täckt av skog. Jordbruksmarken täcker 7,4 procent av marken och resterande delar består av myrmark och övrig mark.
Den halländska markanvändningen skiljer sig i många fall från riksgenomsnittet. I regionen är 7,7 procent av marken täckt av bebyggelse och 22,5 procent är jordbruksmark. Trots att en majoritet av marken i regionen består av skog (58 procent, varav 55 procent är produktiv skog) är regionen, utifrån ett jämförande perspektiv, inget “skogslän”. Däremot kan man hävda att Halland är en jordbruksregion – endast fyra regioner har en större andel jordbruksmark. Utifrån ett jämförande perspektiv har regionen också en hög andel bebyggd mark, endast i Stockholm, Skåne och Blekinge är en större andel av marken bebyggd.
I samtliga av regionens kommuner är skogen det vanligaste markslaget. Utifrån ett nationellt perspektiv har dock kustkommunerna en låg andel skogsmark och istället en hög andel jordbruksmark (20–32 procent). Vidare har kustkommunerna en relativt sett omfattande bebyggelse, särskilt de tre största kommunerna, det vill säga Halmstad, Varberg och Halmstad. Hylte är den kommun i regionen som är mest lik riksgenomsnittet sett till markanvändningen. I en halländsk kontext har därför kommunen särskilda förutsättningar jämfört med kustkommunerna. Generellt sett kan man säga att graden av bebyggelse i respektive kommun korrelerar med befolkningstätheten i dem.
Att 7,7 procent av marken i Halland är bebyggd kan låta lite. Men om vi studerar bebyggelsen på en finare geografisk nivå ser vi att stora delar av regionens kustlinje är präglad bebyggelse. Detta är ett utslag av att de större städerna i regionen är belägna där men också att havsnära boende är attraktivt. Avstånden mellan orterna utmed kustlinjen är i regel korta och många av dem kommer sannolikt att växa samman över tid. Mellan de större städerna präglas marken av småskalig bebyggelse och flera mindre tätorter. En tydlig gräns går öster om E6:an där stora ytor saknar sammanhängande bebyggelse. Majoriteten av den bebyggda marken återfinns här utmed de större riks- och länsvägarna och avstånden mellan tätorterna är större än längs med kusten.
Efterfrågan på mark i Halland kommer dels från markens produktionsvärde, dels från dess marknadspotential för bostadsbyggande. Kombinationen mellan de båda faktorerna resulterar i ett högt markvärde. Taxeringsvärdet per hektar åkermark i regionen är 110 000 kronor och för produktiv skogsmark 81 000 kr. I båda avseenden intar regionen en topplacering i relation till övriga regioner i Sverige.
