Riktning och funktionella samband
Pendlingsflödena till och från de halländska kommunerna går i huvudsak i norr- och södergående riktning längst med kusten. Av samtliga flöden sker 85 procent utmed denna sträcka. Delar vi upp dessa flöden i norr och söder, där Halmstad utgör gränsen för söder i ett halländskt sammanhang, är det tydligt att rörelserna graviterar mott norr. De östgående pendlingsflödena, här definierat som pendlingar till och från Hylte, Kronobergs län samt Jönköpings län, står för drygt 7 procent av de totala pendlingsflödena som relaterar till en halländsk kommun. Det tredje största flödet av de totala pendlingsrörelserna sker i relation till Stockholms län. Totalt står denna relation för 5 procent av den samlade halländska pendlingen till och från Halland.
Hur stor del av pendlingen som är utomregional varierar mellan kommunerna i Halland. Samtliga kommuner förutom Kungsbacka – där 91 procent av pendlingsrörelserna är utomregionala – har en primärt inomregional pendlingsstruktur, om än med relativt knapp marginal i flera fall; i Halmstad, Laholm, Hylte samt Varberg står de utomregionala relationerna för 44–47 procent av pendlingsflödet. Falkenberg är den kommun som har störst andel (73 procent) inomregional pendling.
Enligt Statiska centralbyråns indelning i arbetsmarknadsregioner finns det, som vi tidigare beskrivit, två arbetsmarknadsregioner i Halland. Metoden med LA-regioner är dock inte heltäckande. Exempelvis beaktar den endast utpendlingen från en kommun och tillåter inte heller pendlingszoner kan överlappa varandra. I praktiken innebär detta att vi får en väldigt förenklad bild av pendlingsflödena och funktionaliteten i en region. Modellen låter oss inte heller se hur stort pendlingsomland de olika kommunerna har.
För att komplettera metoden har vi här använt en metod som utgår från totala pendlingsflöden (in- och utpendling) samt tröskelvärden i faktiska tal (minst 200 pendlare). Metoden är i grunden simpel; om det finns en relation som överstiger tröskelvärdet anses kommunerna ingå i samma funktionella geografi. En fördel med denna metod är att alla kommuner som ingår i den funktionella geografin de facto har en relation med varandra. Metoden kan sägas åskådliggöra hur stora arbetsmarknadsregioner varje enskild kommun har och i vilken utsträckning de överlappar varandra.
Utifrån ovan metod ser vi att den halländska arbetsmarknaden sträcker sig från Malmö i söder till Kungälv och Borås i norr. Österut är Ljungby kommun den östligaste punkten. Den mest välintegrerade punkten, sett till antalet överlapp, är Halmstad som ingår i samtliga halländska kommuners arbetsmarknadsområden. Halmstad är också en tydlig markör för var den “funktionella” gränsen går för nord och syd i regionen. De tre nordliga kommunerna i regionen inklusive Hylte har Halmstad som sin sydligaste punkt, och Laholm har Halmstad som sin nordligaste punkt. Norr om Halmstad är densiteten, sett till antalet överlappande arbetsmarknadsområden, betydligt högre än i söder. I söder är det Halmstads och Laholms arbetsmarknadsområden som sträcker sig utanför länsgränsen ned mot nordvästra Skåne. Österut är densiteten förhållandevis spridd. I de norra delarna sträcker sig arbetsmarknadsområdena mot Borås med omnejd. I de mellersta delarna av regionen är den ostliga dragningen mot Gislavedområdet, Hylte och Ljungby. I Laholm är dragningen mer i sydöstlig riktning, mot Markaryd och Örkelljunga.
Ser vi till antalet pendlare i de olika zonerna inom kommunernas arbetsmarknadsområden är det tydligt att intensiteten varierar stort även om tröskelvärdet på 200 personer i bruttopendling uppnåtts. Överlag är storleken på de norr- och södergående flödena betydligt större än flödena som går österut. Däremot varierar det i vilken utsträckning går sydlig eller nordlig riktning. I Halmstad är de båda relationerna lika stora. Falkenberg å andra sidan har en övervägande nordlig riktning på sina flöden, likaså Varberg och Kungsbacka. Laholm har störst dragning mot Halmstad och söderöver och Hylte har en viss gravitation åt väster.
De enskilt största relationerna återfinns i de norra delarna av regionen. Relationen Kungsbacka <-> Göteborgsregionen står för mer än en tredjedel av alla pendlingar till och från en halländsk kommun. Därefter minskar storleken på varje relation tämligen drastiskt men gemensamt för de största relationerna är att de sker mellan eller i relation till någon av de fyra mest folkrika kommunerna i regionen. Det är först på plats 13, som är Laholm <-> Båstad, en relation som inte inbegriper någon av de mer folkrika kommunerna förekommer.
En kommun kan vara mer eller mindre “inbäddad” i den funktionella geografin beroende på hur stor andel det totala pendlingsflödet som relaterar till den. Den mest inbäddade kommunen i regionen är Kungsbacka, vilket i hög utsträckning beror på den omfattande pendlingen i relation till Göteborg. En följd av detta är att Göteborg är den näst mest inbäddade kommunen. Efter Göteborg och Kungsbacka följer Halmstad, Varberg samt Falkenberg. Graden av inbäddning följer i stort storleken på kommunen. Noterbart i sammanhanget är att kommunerna i nordvästra Skåne har en relativt låg grad av inbäddning. Exempelvis är Stockholm mer inbäddat i den funktionella geografin än Helsingborg.
Under 2000-talet har antalet pendlare till och från de halländska kommunerna ökat med 28 277 personer. I faktiska tal är det pendlingen till Göteborgsregionen som stått för den största delen av ökningen (45 procent). Den inomregionala pendlingen fördubblades under perioden och i relativa termer ökade den mer än flödena till och från Göteborgsregionen. Totalt stod den inomregionala ökningen för 31 procent av den samlade volymökningen i länet. Resterande del av ökningen skedde i relation till Skåne och övriga län. Antalet pendlare till och från Skåne ökade med 3 300 personer, i relativa tal en kraftig ökning på 87 procent. Resterande del av ökningen (12 procent) fördelade sig, i rangordning, mellan Stockholms-, Jönköpings- och Kronobergs län.
Vi har hittills tittat på de totala pendlingsflödena mellan kommunerna. Med totala flöden avses summan av in- och utpendlingar mellan ett kommunpar. Måttet är heltäckande och effektivt då det omfattar alla pendlingsrörelser och därför ger en god uppfattning om hur de funktionella sambanden ser ut i en region. Men för att kunna uttyda nyanser behöver vi också studera pendlingsrörelserna med hänsyn till deras sammansättning av in- och utpendlingsflöden.
Utifrån ett kommunalt perspektiv kan ett flöde nämligen fylla olika funktioner beroende på hur stor del av det som är in- respektive utpendling. Ett flöde som till stora delar består av utpendlingar har betydelse för boende- och försörjningsmöjligheterna i kommunen. Omvänt gäller att ett flöde med stor inpendling till kommunen främst fyller en funktion för det lokala näringslivet i form av kompetensförsörjning. Vidare kan en kommun anta flera olika roller i de olika relationerna.
Överlag gäller att karaktären på en pendlingsrelation mellan två kommuner avgörs utifrån hur stora de ingående noderna är. I regel är det den mindre folkrika kommunen som antar rollen som “boendenod” i relationen. De större kommunerna tenderar nämligen att attrahera mer inpendlare som en följd av att de har en större bredd på arbetsmarknaden.
I tidigare avsnitt konstaterade vi att Halmstad är den enda kommunen som har ett positivt pendlingsnetto. Nedbrutet på olika relationer framkommer att det positiva nettot delvis beror på ett positivt netto i förhållande samtliga övriga halländska kommuner men också nettoinpendling från utomregionala relationer som Ängelholm och Båstad. En intressant nyans i sammanhanget är att Halmstad har ett negativt netto i förhållande till flera av kommunerna österut, exempelvis Hylte, Gislaved och Ljungby – detta trots att de storleksmässigt är betydligt mindre än Halmstad. Kommunen har också ett negativt netto i förhållande till de tre storstadskommunerna och Helsingborg. Sammantaget fyller Halmstad en tydlig inomregional funktion som utpendlingskommun åt de andra kommunerna. Samtidigt antyder pendlingsförhållandena österut att kommunen har en hög boendeattraktivitet i förhållande till dessa kommuner.
Laholm, Falkenberg och Kungsbacka har till stor del boendebetonade relationer med andra kommuner. Detta innebär att utpendlingen är större än inpendlingen i de allra flesta fallen, särskilt i relation till stora relationskommuner, exempelvis Göteborg och Halmstad. I några enstaka fall, exempelvis Falkenberg <-> Svenljunga och Kungsbacka <-> Mark antar kommunerna i denna grupp rollen som inpendlingskommun.
Varberg och Hylte har en mer differentierad relationsstruktur. Varberg fyller rollen som inpendlingskommun för Falkenberg och Kungsbacka, men är en utpendlingskommun i förhållande till de större kommunerna Halmstad och Göteborg. Hylte har ett positivt pendlingsnetto i förhållande till Halmstad och Falkenberg, detta trots att kommunen är den mindre av de ingående parterna. Däremot är Hyltes pendlingsnetto negativt i förhållande
I kartorna nedanför, notera att relationerna till och från Stockholm inte är med på grund av visuella skäl. Stockholm ingår i Kungsbackas, Varbergs samt Halmstads arbetsmarknadsområden.
