Kommuner och LA-regioner
En “semi-funktionell” indelning av geografin i Sverige är lokala arbetsmarknadsregioner. Att vi här kallar indelningen “semi-funktionell” beror på att den har kommuner som minsta byggsten. Detta innebär att de administrativa gränserna trots allt får en påverkan på hur arbetsmarknadsregionerna ser ut, vilket inte med nödvändighet återspeglar de faktiska förhållandena i de olika delarna av en kommun.
Indelningen i lokala arbetsmarknader bygger på statistik om arbetspendling. Arbetspendling uppstår enligt SCB:s definition om en person bor i en kommun och arbetar i en annan d.v.s. när pendling sker över en kommungräns. Processen med att skapa LA-regioner sker genom att först bestämma förekomsten av lokala centra och därefter avgöra till vilket lokalt centrum övriga d.v.s. osjälvständiga kommuner ska föras. För att en kommun ska vara ett centrum behöver två villkor uppfyllas: 1) andelen utpendlare totalt i ett lokalt centrum ska vara mindre än 20 procent av det totala antalet förvärvsarbetande, och 2) den största pendlingsströmmen till en enskild kommun ska vara mindre än 7,5 procent. Kommuner som inte uppfyller nämnda kriterier kopplas till ett regionalt centrum och ingår således i dess arbetsmarknadsregion. Osjälvständiga kommuner kopplas till det centrum som den har störst utpendling till.
I Sverige finns det 290 kommuner men endast 69 LA-regioner. Detta beror på att 43 av LA-regionerna består av fler än en kommun. De största LA-regionerna i Sverige, sett till antalet ingående kommuner, är Stockholm-Solna, Göteborg samt Malmö-Lund. Solitära arbetsmarknadsregioner, det vill säga de som endast består av en kommun, förekommer för det mesta i de norra delarna av Sverige. Vissa undantag finns dock, exempelvis Västervik och Värnamo. Att en LA-region endast består av en kommun är ofta ett tecken på att pendlingsmöjligheterna – på grund av geografiska men också infrastrukturmässiga faktorer – till andra kommuner är begränsade.
De halländska kommunerna är fördelade mellan Göteborgs och Halmstads arbetsmarknadsregion. Kungsbacka, Varberg och Falkenberg tillhör Göteborgsregionen och Laholm, Hylte samt Halmstad, som är centrumet, ingår i Halmstadsregionen. I sammanhanget har Falkenberg en speciell position. Kommunen har sin största utpendling till Varberg som i sin tur inte är ett lokalt centrum utan tillhör Göteborg. Man kan därför säga att Varberg är ett sekundärt arbetsmarknadscentrum. Vidare är pendlingen från Falkenberg till Halmstad relativt stor. Kommunen är därför väl integrerad i både Göteborgs- och Halmstadsregionen men tillhör enligt uppsatta kriterier Göteborgsregionen. Detta förhållande belyser att LA-regionerna inte är en perfekt indelning för att belysa olika nyanser i hur mobiliteten mellan geografier ser ut, något vi studerar närmare i kapitlet Funktionella samband och tillgänglihet.
För Hallands del innebär LA-regionerna att de norra delarna av regionen är en funktionell del av en storstadsregion, ett faktum som över tid varit gynnsamt för regionens samlade utveckling. Totalt bor det drygt 1,4 miljoner invånare i Göteborgsregionen som är landets näst folkrikaste region. Halmstadsregionen, som intar plats 19 sett till invånarantal, har 142 000 invånare och består endast av de tre halländska kommunerna Halmstad, Hylte och Laholm. Skillnaden i invånarantal mellan de båda LA-regionerna som de halländska kommunerna tillhör är en viktig förklaringsfaktor till att den norra delen av regionen över tid har haft en starkare utveckling än den södra delen.
